KALAS HELA DAGEN !!!

Godkväll !! idag  har våran 6 åring haft  kompisar  här hela  dagen  hon fick  sin  tårta från frost  med  bild på , systrana  Anna/ Elsa  ;)   han  inte  ta foto av tårtan  ;) . Innan dom åt av den  :P  men men  det gör inget  ska se om det går  se  bild  på näet  hur den såg ut  , så idag  har hon haft  sin bästa kompis Amanda och Rebecka  och deras mamma Johanna . Här på fika  och massa  bus  och sen kom Linda Joaquim , hälsa på  och gratta och fika  med oss  . Så kom gudfar Joakim  och hans lilla kille Isac på  middag  som vart , ungsbakad lax med  smör  och vitt vin in vikt i folie  på 200 garder  i ca 30 min  till det  pressad potatis . Och rom och räck sås  till  detta  :)  gott  som tusan vart  det , inna  maten  satt  jag och pyssla  med   dom stora  barnen  medans  lilla tösen sov .  Någon time inna maten sen vart det full fart på alla  tre  efter  maten :P , nu sover  båda  gott  för kväll  :)  hoppas jag ;)??   Klockan  är ju som sakt  22:31  hi hi hi  sambon ligger i soffan  kollar på tv .  Jag sitter  surfar runt på nätet  ska  ta något och äta  sen  gå och  knyta mig  för kvällen , för det  är  ju  1 advent i morgon ;)  vart  tog novembe månad vägen  ?? undrar  jag    så blir  att  fixa advents  ljusen  innan  man somnar  fö natten :) . Imorgon blir det  slapa södagar   efter helgens  fest  ocg stök  ;)  så vill  jag att ni läser detta  in lägg ,  som kommer  läggasin här på minn blogg   för hjälpa  en tjejkompis till mig .   

Jag vill att så många som möjligt delar detta, så det kanske finns nån hjälp jag kan få!

För ungefär 3 år sen så lämnade jag mitt ex, min ex man, som jag hade levt med i ungefär 7års tid. Under dom 7 åren så blev jag utsatt både för fysisk och psykisk misshandel, våldtäkt och en massa hot.
Jag genomgick en väldigt jobbig fas, fick bullimi , blev tablettmissbrukare och levde ständigt med en väldigt jobbig ångest

Jag var så pass hjärntvättad att jag till slut inte hade några vänner kvar, mitt ex intalade mig nästan varje dag hur värdelös jag var, att jag bara hade han, och att han var den enda som älskade mig.
Jag missade så mycket pga honom, jag hoppade av skolan för att jag till slut inte kunde ta mig dit för jag hade sån ångest av att äns sätta mig på bussen. Jag kunde inte jobba, för varje jobb jag lyckades få så blev han arg för han såg hur bra jag mådde, så han började hota mig att han skulle komma till jobbet och ställa till problem, hans ord : Kommer göra det kaos.
Så det blev att jag slutade gå till mina jobb, fick till slut hjälp av soc så jag hade pengar till hyran och mat, för mat vägrade han ge mig.
Han jobbade nästan varje dag från 9-21, han var hemma ungefär vid 22. Då fick jag min mat, som han hade med sig från resturangen, hade jag varit snäll dagen innan så kunde han ha lämnat 100 kr till mig så jag kunde köpa nåt att äta på dagen, dagen efter.
Soc visste inte från början vad jag gick igenom, men sen berättade jag. Dom gjorde ett försök till att hjälpa mig, dom ringde polisen, polisen kom hem till oss men då var inte mitt ex hemma, så polisen gjorde inget sen kom dom inte mer.

Mina vänner har ringt polisen ett antal gånger för det har blivit en massa bråk, men det hände inte så mycket, men det var väl för att jag ändrade min historia varje gång. Jag var alltid ärlig i början och berättade allt, sen ångrade jag mig och sa en annan historia. Men jag var rädd, rädd för att vara utan han, han var som sagt allt jag hade. 
Han fick 3 månaders fängelse en gång, pga att dom hade ett vittne som hade sett en hel del, och då spelade det inte så stor roll vad jag sa.
Jag var 15, två veckor kvar tills jag skulle bli 16, när jag träffade honom för första gången. Jag hade varit 18 i ungefär en månad innan vi gifte oss.
Det var när vi gifte oss våldtäkerna började bli mer allvarliga. Då började han hota med att han skulle döda min katt om jag inte hade sex med honom. Han välte sängen med mig i bara för jag sa nej till sex. Han kunde säga att jag skulle få en cola, godis eller en god mat om jag hade sex med honom, eller han han kunde ladda på min mobil. Han fick alltså mig att känna mig som en hora. 
Jag gjorde 3 aborter med honom, och fick ungefär 5-6 missfall som säker var pga all fysisk och psykisk misshandel.
Sista gången jag blev gravid, vilket jag fick veta att jag var på min 20årsdag, så bestämde vi oss för att behålla det. Men just vid det tillfället så var allt som jobbigast, han bråkade varje dag, varje natt om sex. Jag sa nej nej nej nej, men det funkade inte, jag lessnade och hade sex med han iallfall, dagen efter hade jag sån smärta att det blev akut in till gyn i danderyd, där sa dom att fostret hade hade hamnat på fel sida, och dom trodde det var pga stress .så det bästa för mig vore abort. Så det blev abort.

Jag ville verkligen lämna honom, och jag försökte så många gånger. Packade min väska, tog bussen och åkte till mamma, men efter bara några timmar så ångrade jag mig, jag började tycka synd om honom och sa till mig själv att han har det jobbigt han med.
Vi bodde i hallsta i ungefär 4 år, sen fick jag äntligen en lägenhet i Rimbo, självklart så flyttade han med. Men mitt måeende blev så mycket bättre, hade mina vänner tillbaka, min familj, jag blev starkare och starkare. Han såg det, bestämde sig för att göra allt ännu värre.
Sen kom dagen, dagen som förändrade allt. 
Vi hade då bott i rimbo i ungefär 3års tid, jag hade börjat plugga på distans och hade börjat jobba. Han klarade inte av att se mig glad, så han hade gett sig fan på att förstöra.
Hela dagen och hela kvällen bråkade han om att vi skulle ha sex, han psykade mig tills jag låg på golvet och bara grät, men han fortsätte. Hela dagen efter var han igång igen, men då fick jag nog och skrek NEJ jag vill inte ha sex med dig, han går ut från sovrummet och jag hör en smäll, jag går efter och ser då att han krossat min dataskärm med en jävla cola flaska. Han hade då alltså förstört allt för mig, alla mina prov, allt som hade med skolan var i den datorn. Jag fick nån konstig styrka i mig, att jag skrek och skrek att han skulle gå ut från lägenheten. Efter många om och men så gick han.
Där tog det stopp för mig, jag var fast besluten om att jag skulle bort från honom. Jag ringde soc nån vecka efter där dom fixade en tid till mig hoss säkerhetspogrammet, jag behövde bara gå och prata en gång, sen bestämde jag mig för att anmäla honom. Jag var hos min syster och ringde polisen, dom var så skärrade att dom skickade hem en polispatrull till min syster så jag skulle slippa gå ut och riskera att träffa på mitt ex.
Jag berättade allt, verkligen allt. Jag grät och grät, visade alla mina dagböcker, där jag hade skrivit ner allt, datum och tid. Berättade om alla vittnen som kunde intyga att detta verkligen har hänt. 
Nån vecka efter det så får jag veta att polisen har tagit honom, men att han har blivit satt hos migrationsverkets förvar, och att han troligtvis kommer bli utvisad.
Men hur skulle det hjälpa mig, hur kommer jag få mitt avslut tänkte jag? 
Nån vecka efter det så skulle jag komma in på förhör hos polisen, kommer dit och ser att det är kaso, polisen springer överallt, min advokat kommer och tar in mig på ett rum. Vi sitter där och pratar och får då reda på att mitt ex precis hade rymt. Han hade då alltså varit på sjukhuset för att kolla upp nåt, och hade med sig nån vakt från migrationsverket, men han rymde..

Skräcken som uppstår i mig går inte äns att förklara.. Jag började må illa och skaka.
Jag fick flytta hem till mamma, och vara instängd där i ungefär 3 månader innan jag äns vågade gå hem. 
I ungefär 3-4 månade var han efterlyst, men under dessa månader så ringde han mig hela tiden och hotade mig, sa saker som : Jag ska elda upp din lägenhet med dig i. Jag spelade in allt och gav till polisen. Men endå så hände det ingenting. 
Jag flyttade hem igen, och han fortsätta att höra av sig, han kunde dyka upp titt som tätt för och kolla om jag var hemma. Kunde skriva sms där det stog : Jag ser att din lampa är tänd.
Jag var så rädd, kändes som att allt hade blivit så mycket värre. Men till slut så hittade dom honom, tack vare mig, han satt sig på samma buss, jag hoppade av och ringde polisen och berätta vart han var. Dom tog han, MEN dom satt han hos migrationsverket igen.
Till slut så utvisade dom honom, och jag fick inte äns en chans till en rättegång. 
Och det sjukaste är att han har ringt mig varje dag sen han blev utvisad, jag tror jag har anmält honom 20-30 gånger på dessa två år han har varit utvisad, men får bara tillbaka att det har lagts ner för det går inte att bevisa.
Och nu är han tillbaka, och han får tydligen vara här, eftersom han ALDRIG blev dömd för nåt han har gjort mot mig. Så då förstår inte jag hur åklagaren kan säga att dom ska utvisa honom för det blir lättare för mig, han är ju för fan tillbaka nu, och han får vara här, hur kan det vara bättre för mig? Jag fick som sagt inte äns en rättegång, jag fick ingen rättvis chans.
Så nu medans han har varit här så har jag haft kontakt med honom, för att på så vis känna mig trygg, veta vad han gör och vart han är, träffade en läkaren pga att jag mådde så dåligt av att han var här, men den läkaren satt och skratta, tyckte jag var barnsligt som inte går vidare och släpper detta. Det krossade mig, det fick mig att sätta mig på bussen och åka till danderyd, träffa min ex man som jag inte hade träffat på snart 3 år, jag satt mig i en väldigt farlig situation, som tur var så gick det bra, men hur kan en läkare äns sitta och säga så? Hur kan en läkare krossa en patient på det sättet.. Han fick mig att känna mig så dum, att allt det jag har gått igenom inte har hänt.
Han har också hört av sig till min nuvarande pojkvän och sagt att han inte kommer låta mig vara. Det finns så mycket bevis, men endå ingen hjälp.

Jag känner mig nåt enormt sviken av det svenska rättsystemet. Jag har verkligen inte fått nån hjälp överhuvudtaget. Jag har inte äns fått nåt avslut. Jag går runt och mår dåligt varje dag, ångesten är tillbaka, och han får leva precis som han vill. Hur kan det vara rättvist? Jag var för fan 16 år första gången han våldtog mig, och endå får jag ingen hjälp? Hur ska jag nånsin kunna gå vidare när han får göra precis som han vill... Jag vet längre inte vad jag ska göra, och jag vill verkligen inte att nån annan ska behöva gå igenom detta. Jag känner att jag vill dela min historia för och se om någon annan sitter i min situation som kanske på nåt sätt har lyckats få någon hjälp? För det börjar kännas som om han inte har gjort något fel, att det är mitt fel att han gjorde som han gjorde..    hoppas ni läser detta  delar  jätte  mycket detta  in lägg  så fler kan  svara   hon skulle  villa  att  fler  berättar om hur dom har  lyckats  :)  ha  en trevlig  lördag  ;)  

 

kram 


Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

Har du frågat henne om de är okey om du lägger ut de du gjorde nyss?!

2 Anonym:

skriven

Hej du som är anonym så ja det har jag gjort :) så ingen fara hon har själv lagt ut detta på sin fb sida med

Kommentera här: